VÄSTERHAVET

2.1 FISKE OCH BOTTENTRÅLNING

Enligt Havs- och vattenmyndigheten (2021) är bottentrålning en av de mest destruktiva fiskemetoderna för bottenmiljön i Kattegatt och Skagerrak. Flera rapporter från ICES visar dessutom att bestånd av torsk och andra arter är fortsatt hårt pressade i Västerhavet när kvoter sätts över vetenskapliga rekommendationer. Genom att förbjuda bottentrålning i känsliga områden och följa ICES-kvoter kan ekosystemens motståndskraft stärkas, samtidigt som framtida fisket blir mer hållbart.

Forskning visar att fiskefria zoner kan fördubbla biomassan av kommersiella arter inne i området inom några år (ICES, 2020). När myndigheter får ökade anslag för att övervaka och genomdriva dessa zoner, minskar risken för olagligt fiske. Erfarenheter från Norge och Spanien pekar på att no-take-zoner inte bara är bra för den biologiska mångfalden, utan även långsiktigt för fiskerinäringen som får starkare bestånd i närområdet (WWF, 2019).

Enligt EU-kommissionen (2021) står olagligt, orapporterat och oreglerat (IUU) fiske för upp till 15 % av den globala fiskefångsten. I Västerhavet riskerar detta att försvaga redan utsatta bestånd av torsk och kolja. Genom modern övervakningsteknik – såsom drönare och satelliter – och bättre myndighetssamverkan kan Sverige agera mer effektivt mot tjuvfiske. Kustbevakningen har påpekat att kraftfullare tekniska verktyg ger en påtaglig avskräckande effekt (Havs- och vattenmyndigheten, 2020).

Enligt WWF (2020) skulle övergången till mer skonsamma fiskeredskap minska bifångsterna av skyddade arter och samtidigt skydda bottenfaunan. Ekonomiska incitament eller subventioner för fiskare är avgörande, särskilt för mindre kustfiskare med små marginaler. Havs- och vattenmyndigheten (2021) påpekar att när fisket blir mer selektivt ökar också beståndens förutsättning att långsiktigt återhämta sig.

Forskning (ICES, 2021) visar att småskaligt kustfiske ofta har lägre miljöpåverkan än storskaliga trålflottor. Genom att premiera dessa aktörer i kvotfördelningen – under förutsättning att de använder hållbara redskap – kan vi både bevara kustsamhällenas ekonomi och skydda bottenmiljöer. Jordbruksverket (2020) rekommenderar liknande åtgärder för att uppmuntra skonsamt kustfiske och öka lönsamheten för lokala fiskare.

Enligt Havs- och vattenmyndigheten (2021) kan långsiktigt hållbart räk- och kräftfiske uppnås om man identifierar och skyddar viktiga lek- och uppväxtområden. En sammanhållen skaldjursplan skulle tydligare reglera säsonger, redskap och fisketryck för att säkra beståndens återväxt. ICES har rekommenderat sådana planer i andra områden (t.ex. Norska räkfisket), vilket visat sig framgångsrikt för både biologin och ekonomin.

2.2 MARINA SKYDDADE OMRÅDEN

Enligt EU:s strategi för biologisk mångfald (2020) bör medlemsländerna skydda minst 30 % av sina marina områden. Västerhavet (Kattegatt och Skagerrak) hyser unika ekosystem, bland annat kallvattenskorallrev och ålgräsängar (WWF, 2021). Men utan resurser för tillsyn riskerar skyddade områden att förbli pappersprodukter. Studier visar att effektiv övervakning kan halvera risken för illegal bottentrålning eller överfiske (Havs- och vattenmyndigheten, 2020). Att nå 30 % skydd med verklig efterlevnad är därför avgörande för att bevara Västerhavets biologiska mångfald.

Enligt Transportstyrelsen (2021) passerar tusentals fartyg årligen Kattegatt och Skagerrak, varav en ansenlig andel transporterar olja och kemikalier. Kustbevakningen (2020) har visat att drönar- och satellitteknik möjliggör snabbare upptäckt av läckage, vilket minskar saneringskostnader och miljöeffekter. Genom att stärka oljeskyddsberedskapen hos räddningstjänst och kustbevakning kan både djurliv och känsliga kustmiljöer skyddas mer effektivt.

Enligt WWF (2020) har kustexploatering i Bohuslän och Halland tidvis skett utan tillräckliga miljökonsekvensbeskrivningar. Då Västerhavet hyser känsliga ekosystem som korallrev, ålgräsängar och strandängar, behövs nationella riktlinjer som säkrar hänsyn till naturvärdena. Naturvårdsverket (2019) betonar dessutom att kommuner behöver ett skarpare mandat för att avslå projekt i känsliga miljöer eller kräva miljökonsekvensbeskrivning även vid mindre projekt, så att den biologiska mångfalden skyddas långsiktigt.

2.3 SJÖFART OCH INDUSTRI

Enligt Transportstyrelsen (2021) hanterar Göteborgs hamn stora volymer av farligt gods årligen, vilket ställer höga krav på säkerhet. Kustbevakningen (2020) varnar för att en enda incident med kemikalier eller olja kan få långtgående konsekvenser för kustmiljö och dricksvatten. Genom skärpta krav på föranmälan och spårning kan olycksrisker minskas och räddningsinsatser förbättras om en incident ändå uppstår.

HELCOM (2021) påpekar att tidiga insatser kan halvera miljö- och saneringskostnader vid ett oljeutsläpp i ett känsligt havsområde som Skagerrak. Genom att öka finansieringen av oljeskyddsfonder kan räddningstjänst och Kustbevakningen snabbt få tillgång till avancerad utrustning för att begränsa och sanera spill. Flera utsläppsincidenter har visat att bristande finansiering fördröjer åtgärder och därmed ökar miljöskadorna.

Enligt Green Shipping-initiativet (2020) kan differentierade hamnavgifter minska utsläppen av svavel och NOx med upp till 30 % i regioner med intensiv sjöfart. Transportstyrelsen och Havs- och vattenmyndigheten har påpekat att höga utsläpp av svavel och partiklar skadar både luft- och vattenmiljöer i Kattegatt och Skagerrak. Därför är miljöavgifter ett effektivt sätt att skynda på övergången till renare fartygsbränslen och teknik.

Studier från IVL Svenska Miljöinstitutet (2021) visar att landströmsanslutning för fartyg i hamn kan minska lokala luftföroreningar med upp till 80 % och spara in stora mängder utsläpp av koldioxid. Genom statligt stöd för att investera i elinfrastruktur, avfallshantering och gröna avgiftssystem blir hamnarna längs Västerhavet föregångare i miljöhänseende. WWF (2020) framhåller att gröna hamnar stärker kustsamhällenas miljöprofil och lockar rederier som satsar på hållbara transporter.

Sverige ingår redan i en Emission Control Area för svavel, men Havs- och vattenmyndigheten (2021) och Transportstyrelsen (2021) förespråkar att man också inkluderar NOx och partiklar i samma strikta regelverk. Genom att utvidga ECA inom IMO för Kattegatt och Skagerrak pressas rederier att investera i reningsteknik eller renare drivmedel, vilket gynnar både regional luftkvalitet och havsmiljö.

Enligt Kustbevakningen (2021) är resurserna otillräckliga för att täcka hela Västerhavets omfattande sjötrafik, vilket ökar risken för fördröjd insats vid olyckor. Genom att stärka kustbevakningens budget kan fler fartyg patrullera strategiska leder, snabbare upptäcka brott mot miljölagstiftning och agera vid olje- eller kemikalieolyckor. HELCOM konstaterar i sin regionala riskbedömning (2020) att just snabb respons är avgörande för att hindra spridning av föroreningar i kustmiljön.

2.4 HÅLLBAR TURISM OCH KUSTEXPLOATERING

Enligt WWF (2020) sker mycket av kustexploateringen i Västerhavet utan en helhetssyn på långsiktig miljöhänsyn. Naturvårdsverket (2019) pekar på att många små projekt tillsammans kan orsaka stor skada på känsliga kustmiljöer. Genom att införa nationella riktlinjer och kräva miljökonsekvensbeskrivning även för mindre projekt får kommunerna ett tydligare lagstöd att neka exploatering i områden med höga naturvärden, som ålgräsängar och strandängar.

Enligt Tillväxtverket (2021) kan ett nationellt ekoturismprogram lyfta Västerhavet som en förebild för hållbar kustturism. Det handlar både om att stödja lokala företag i utvecklingen av skonsamma upplevelser – som skaldjurssafari, undervattensstigar vid korallrev och guidade turer i marina reservat – och att säkerställa att turism inte överbelastar kusten. Havs- och vattenmyndigheten (2020) anser att ekoturismprogram kan bidra till minskad miljöpåverkan, ökade utbildningsmöjligheter och långsiktig inkomstdiversifiering för kustsamhällen.

Enligt Håll Sverige Rent (2020) samlas årligen hundratals ton skräp upp längs Bohuskusten, men spöknät kvarstår ett av de svåraste problemen i havet eftersom de fortsätter ”fiska” under lång tid. Genom riktade medel till samverkansprojekt kan kommuner, fiskare, lokala föreningar och näringsliv samarbeta för att plocka upp nät och skräp. Flera lyckade pilotprojekt (t.ex. i Sotenäs) visar att enhetlig finansiering och organisering snabbar upp arbetet och minskar skador på marina arter.

WWF (2021) framhåller att hållbar turism kan vara ett positivt alternativ till mer exploaterande turism, särskilt i känsliga kustmiljöer. Genom särskilda ekonomiska incitament (t.ex. skattereduktion för miljöcertifierade boenden eller bidrag för att utveckla ekoturismprodukter) kan fler företag i Västerhavet ställa om till grön turism. Detta stärker både naturvärdena och kustsamhällenas långsiktiga ekonomi, menar Tillväxtverket (2021).