MILJÖ & BIOLOGISK MÅNGFALD

8.1 STORSKALIG RESTAURERING AV VÅTMARKER OCH KUSTOMRÅDEN

Enligt WWF (2020) har Sverige förlorat stora arealer av sina naturliga våtmarker och ålgräsängar, vilket påverkar vår kolsänka, vattenrening och biodiversitet negativt. Havs- och vattenmyndigheten (2021) betonar att korallrev i Skagerrak är unika i Europa men hotas av både klimatpåverkan och fiskemetoder. Genom att öka anslagen till storskaliga restaureringsinsatser skyddas arter och ekosystem, vilka även stärker vår motståndskraft mot t.ex. översvämningar och kusterosion. Det finns inte några ”generella lösningar” för restaurering - olika påfrestningar kräver olika åtgärder. Det är viktigt att också avsätta anslag för att genomföra förstudier för att identifiera de viktigaste påverkansfaktorerna och sedan ta fram relevanta åtgärder. Uppföljning är centralt - både på kort och lång sikt. Budgeten för miljöövervakning behöver stärkas. Resurser krävs även för arbetet med de storskaliga regionala påverkansfaktorerna, som övergödning och ohållbart/industriellt fiske – dess har stor påverkan på de lokala miljöerna längs kusten.

Naturvårdsverket (2019) lyfter att utan detaljerad uppföljning av restaureringsinsatser riskerar man att missa var satsningarna gör störst nytta. Genom att ge Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten ett utvidgat uppdrag att rapportera årligen, kan man se trender och justera prioriteringar i realtid. Formas (2020) påpekar även att transparens kring projektens resultat ökar både kvalitet och förtroende hos allmänheten och näringslivet.

Enligt Naturvårdsverket (2020) har många kommuner använt LONA-medel för att återställa våtmarker, anlägga vandringsleder och stärka naturturism. Men en ytterligare resurssatsning och tydliga mål, exempelvis 50 000 hektar återställd våtmark till 2030, skulle ge en märkbar ökning i biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Havs- och vattenmyndigheten (2021) menar att också kustområden med ålgräs och strandängar gynnas av liknande stödsystem.

​

8.2 INVASIVA ARTER

IPBES (2019) lyfter att invasiva främmande arter påskyndar förlusten av inhemsk biodiversitet. En nationell handlingsplan kan innefatta förbud eller tillståndsplikt för import och utsättning, obligatorisk kontroll av båtbottnar samt tydliga straff för överträdelser (Naturvårdsverket, 2020). Detta är avgörande för att förebygga spridning av arter som signalkräfta eller svartmunnad smörbult, vilka har orsakat stor påverkan på svenska ekosystem (Havs- och vattenmyndigheten, 2021).

Enligt Havs- och vattenmyndigheten (2020) sprids många invasiva arter när båtägare flyttar sina båtar mellan sjöar eller skärgårdar utan att rengöra skrov och utrustning. Informationskampanjer och snabbinsatsgrupper, inspirerade av exempel i Norge och Kanada, kan kraftigt minska spridningen. SLU Artdatabanken (2021) menar att tidig upptäckt och akut bekämpning är mest kostnadseffektivt för att undvika att en främmande art etablerar sig permanent.

8.3 BLÅGRÖNA KORRIDORER OCH HABITATSKYDD

Naturvårdsverket (2021) förklarar att när landskapet fragmenteras, minskar arters genetiska variation och populationsstorlek. Genom att redan i planeringen av nya vägar och bebyggelse kräva blågröna korridorer, bibehålls sammanhängande våtmarker och vattendrag. Havs- och vattenmyndigheten (2020) menar att detta är särskilt viktigt för arter som är beroende av fri rörlighet i vatten, t.ex. flodpärlmussla, utter och öring.

Studier från SLU (2020) visar att kantzoner kring vattendrag kan halvera fosforläckage från intilliggande åkermark. Dessa zoner är också viktiga habitat för fåglar, insekter och små däggdjur. Genom att tredubbla finansieringen av återställande av kantzoner, exempelvis i Landsbygdsprogrammets åtgärder, kan Sverige åstadkomma snabb och effektiv förbättring av både vattenkvalitet och biologisk mångfald (Naturvårdsverket, 2021).

Enligt WWF (2021) är många svenska marina och limniska reservat i praktiken ”pappersreservat” utan kontinuerlig tillsyn. Havs- och vattenmyndigheten (2020) poängterar att utbildad personal och tydliga sanktioner är nyckeln för att skyddet ska fungera i praktiken. När resurserna för aktiv förvaltning ökar, minskar illegal verksamhet och den biologiska mångfalden kan återhämta sig.

​

8.4 YTTERLIGA FÖRSLAG (VALFRIA ATT INKLUDERA)

ICES (2020) rekommenderar att hotade fiskbestånd skyddas genom mer lokalt anpassade fiskeregler, särskilt under lektider. Att integrera dessa uppväxtmiljöer och lekplatser i naturvårdsplaner skulle göra att samma skyddsregler gäller för hela ekosystemet, snarare än bara genom fiskelagstiftning. Havs- och vattenmyndigheten (2021) menar att detta kan påskynda återhämtningen för arter som är nära rödlistning.

Enligt EU-kommissionen (2022) har Sveriges fiskerikontroll uppvisat omfattande brister i vägning och rapportering av fångster, särskilt för sill och skarpsill i Östersjön. Havs- och vattenmyndigheten (2022) menar att sanktionsnivåerna i dag inte är proportionerliga mot de ekonomiska vinsterna av felrapportering. För att fiskekvoter ska bygga på korrekta indata och för att lagen ska efterlevas krävs att Kustbevakningen tillförs mer resurser, och att straffavgifterna höjs så de blir avskräckande. På så vis stärks hela förvaltningen och möjligheten att återuppbygga fiskbestånd.

WWF (2020) understryker vikten av att knyta samman sjöar, bäckar och älvar i ett nationellt nätverk av ”blå korridorer”. Detta gör att vandrande arter (t.ex. lax, ål eller utter) kan röra sig fritt och att ekosystemen står emot störningar bättre. Naturvårdsverket (2019) rekommenderar att inlandsvatten med höga naturvärden inkluderas i samma planeringsmodeller som kustnära reservat, för att skapa en helhetslösning i hela avrinningsområdet.