ATT-SATSER

1. ÖSTERSJÖN

1.1 Övergödning och Algblomning

Bakgrund
Övergödningen i Östersjön är ett av de mest akuta hoten mot havets ekosystem. Jordbrukets läckage av kväve och fosfor är en betydande faktor (HELCOM, 2023), och otillräckligt renade avlopp (såväl kommunala som enskilda) förvärrar problemen. Forskning från Stockholms universitets Östersjöcentrum (2022) visar att åtgärder såsom integrering av växtodling och djurhållning, anläggning av våtmarker, fosfordammar och förbättrad rening av avloppsvatten kan minska näringsbelastningen avsevärt. Dessutom har EU skärpt kraven på avloppsrening, vilket innebär att många kustnära reningsverk behöver uppgraderas för att avskilja en större andel kväve och fosfor.

Storskalig uppgradering av reningsverk ger stor effekt men kräver finansiering och tydliga utsläppsmål. Otillräckligt renade enskilda avlopp bidrar också till näringsläckage och bör åtgärdas genom riktade statsbidrag. För att jordbruket ska kunna bli mer cirkulärt behöver en större andel av näringsämnen (fosfor, kväve) återföras via djurgödsel i stället för att ny mineralgödsel köps in.

(1.1.1) Cirkulära flöden i jordbruket
Att verka för att skapa cirkulära flöden i jordbruket genom att binda och återföra näringsämnen, bland annat med tekniker för återföring av djurgödsel, och att sätta upp mål för hur stor andel av grödornas näringstillförsel som ska komma från återvunnen gödsel.
(1.1.2) Striktare regler för gödsling och våtmarker
Att införa striktare regelverk för gödsling inom jordbruket, i kombination med ekonomiska styrmedel för lantbrukare som anlägger fosfordammar och våtmarker i känsliga avrinningsområden.
(1.1.3) Reningsverk med tydlig utsläppsminskning
Att en nationell plan tas fram för att uppgradera kustnära reningsverk så att minst 80 % av dagens fosfor- och 60 % av dagens kväveutsläpp reduceras senast år 2030, inklusive finansiering och teknisk vägledning.
(1.1.4) Åtgärder för enskilda avlopp
Att kommuner får riktade statsbidrag för att inventera och åtgärda otillräckligt renade enskilda avlopp i kustnära områden, i syfte att minska näringsläckaget.

1.2 Plast och Kemikalier

Bakgrund
Plastnedskräpning i Östersjön uppgår till flera tusen ton årligen (WWF, 2021), vilket hotar både djurliv och ekosystem. Samtidigt riskerar mikroplaster och läkemedelsrester att ackumuleras. Moderna reningstekniker (t.ex. ozonering, aktivt kol) är effektiva men dyra. Dumpning av plast och kemikalier till havs sker fortfarande i viss utsträckning; Kustbevakningen har begränsade resurser att övervaka och beivra detta.

(1.2.1) Skärpt lagstiftning, utvidgat pantsystem
Att skärpa lagstiftningen kring plastproduktion och avfallsansvar samt införa utvidgade pantsystem för fler plastprodukter, för att minska nedskräpningen av Östersjön.
(1.2.2) Avancerad reningsteknik mot mikroplaster m.m.
Att avancerade reningstekniker (t.ex. ozonering, aktivt kol) införlivas i samtliga större reningsverk, med särskilt fokus på mikroplaster och läkemedelsrester – gärna i kombination med forsknings- och innovationsstöd.
(1.2.3) Ökad tillsyn mot olaglig dumpning
Att tillsynen mot olaglig dumpning skärps, genom fördubblade resurser till Kustbevakningen och höjda sanktionsavgifter, samt att lagstiftningen förtydligas kring vad som är lagligt respektive olagligt utsläpp (t.ex. tankrengöring).

1.3 Hållbart Fiske och Skydd av Biologisk Mångfald

Bakgrund
Flera av Östersjöns fiskbestånd är i kritiskt läge (ICES, 2023). Tidigare överfiske har reducerat bestånden till låga nivåer, varpå nuvarande kvoter ofta sätts för högt i förhållande till faktisk beståndsstorlek och höga osäkerheter i modellerna. Bottentrålning i känsliga miljöer skadar bottnar och bidrar till bifångster av torsk och andra hotade arter. Vissa bestånd, som torsk och sill/strömming, har kollapsat eller är nära kollaps. För att vända denna trend krävs minskat fisketryck – väl under ICES-lägsta spann – samt förbud mot bottentrålning i känsliga områden.

Pelagiskt fiske av sill och skarpsill går idag huvudsakligen till fiskmjöl/foder, trots att en stor andel av fångsterna skulle kunna användas för humankonsumtion. Det småskaliga kustfisket har missgynnats av systemet med ITQ, där fiskerättigheter koncentrerats till ett fåtal stora aktörer.

(1.3.1) Kraftig begränsat storskaligt trålfiske
Att storskaligt trålfiske i Östersjön begränsas till max 25 % av ytan för att öka beståndens chans till återhämtning.
(1.3.2) Förstärkt övervakning av olagligt fiske
Att övervakningen av olagligt fiske (”IUU-fiske”) stärks med modern teknik (spårningssystem, drönare, satellitbevakning), ökat samarbete mellan HaV och Kustbevakningen, samt väsentligt höjda sanktionsavgifter.
(1.3.3) Ekonomiska incitament för selektiva metoder
Att ekonomiska incitament införs (och implementeras skarpt) för selektiva och skonsamma redskap, så att bifångster av marina däggdjur och fåglar halveras och bottenmiljön skyddas.
(1.3.4) Kraftfulla åtgärder i svenska ekonomiska zonen
Att Sverige i sin ekonomiska zon aktivt begränsar och vid behov förbjuder fiske, alternativt specifika metoder såsom storskaligt trålfiske, och andra exploateringar i särskilt känsliga havsområden, med stöd i EU:s fiskeripolitik och nationell lag.
(1.3.5) Fiskekvoter i Östersjön med större säkerhetsmarginaler
Att fiskekvoter fastställs långt under ICES vetenskapliga minimirekommendation, med hänsyn till modell- och rapporteringsosäkerheter, för att ge bestånden reell möjlighet att återhämta sig.
(1.3.6) Fullständig utvärdering av ITQ-systemet
Att systemet med överlåtbara fiskerättigheter (ITQ) genomgår en fullständig och oberoende utvärdering, där ekologiska, ekonomiska och sociala aspekter analyseras, som underlag för en eventuell reform eller ersättning av ITQ.
(1.3.7) Ökad betydelse av sill/strömming och skarpsill i Livsmedelsstrategin
Att sill/strömming och skarpsill från Östersjön ska ha en större roll i Sveriges livsmedelsstrategi och beredskap, så att fångsterna i högre grad används för humankonsumtion i stället för foder.

1.4 Sjöfart, Olje- och Kemikalieutsläpp, Invasiva Arter

Bakgrund
Sjöfarten i Östersjön står för betydande utsläpp av NOx, partiklar och föroreningar via skrubbervatten, båtbottenfärger, ballastvatten och avloppsvatten. Spridning av invasiva arter via ballastvatten är en ytterligare risk. Olje- och kemikalietransporter ökar risken för miljökatastrofer. Samtidigt är det i dagsläget stora luckor i övervakningen, och gränsdragningen mellan lagliga och olagliga utsläpp är ibland svår att kontrollera.

(1.4.1) Skärpta utsläppskrav i svenska farvatten
Att utsläppskraven för svavel, kväveoxid och partiklar skärps i svenska farvatten, samt att Sverige aktivt driver på inom IMO för hårdare regelverk och en mer heltäckande syn på sjöfartens utsläpp (ex. PAH, metaller).
(1.4.2) Införa förbud mot skrubbrar
Att verka för att fartygen ska förbjudas att släppa ut skrubbervatten i svenska farvatten, åtminstone inom territorialgräns och gärna i hela ekonomiska zonen, baserat på havsrättsliga möjligheter.
(1.4.3) Obligatorisk ballastvattenhantering
Att obligatorisk ballastvattenhantering införs i alla svenska hamnar, för att begränsa spridning av invasiva arter; detta ska gälla även inrikes transporter i Östersjön, inte bara internationell trafik.
(1.4.4) Forskning och beredskap mot olje- och kemikalieolyckor
Att staten finansierar forsknings- och beredskapsprojekt för snabbare och effektivare åtgärder vid olje- eller kemikalieolyckor i Östersjön, t.ex. genom att vidareutveckla saneringsmetoder för VLSFO/ULSFO och att Kustbevakningen får adekvat utrustning.
(1.4.5) Integration av sjöfart och havsmiljöförvaltning
Att myndigheter (Transportstyrelsen, HaV, SMHI, Kustbevakningen) ges i uppdrag att ta fram en samlad modell för sjöfartens utsläpp och dess effekter på havsmiljön (t.ex. ”ShipAir”/”ShipSea”) och integrera dessa i havsplaneringsverktyget (Symphony).

1.5 Klimatförändringar och Kustsamhällen

Bakgrund
Klimatförändringarna leder till stigande havsnivåer, mer frekventa stormar och översvämningar. Kustsamhällen riskerar saltvatteninträngning i grundvatten och stora skador på infrastruktur. Naturliga kustmiljöer (som ålgräsängar och strandängar) fungerar som kolsänkor och dämpar vågskador men kräver aktivt skydd och restaurering. En nationell handlingsplan behövs för att stötta kommuner i klimatanpassning.

(1.5.1) Nationell handlingsplan för klimatanpassning
Att en nationell handlingsplan tas fram för klimatanpassning av kustsamhällen, med krav på robustare vallar, våtmarksskydd och hållbar VA-infrastruktur för att möta stigande havsnivåer.
(1.5.2) Stöd för att utreda risker vid översvämning och erosion
Att kustkommunerna får riktat statligt stöd för att kartlägga och åtgärda risker kopplade till översvämning, erosion och saltvatteninträngning i grundvatten.
(1.5.3) Klimatanpassade skyddszoner
Att särskilda skyddszoner kring känsliga kustmiljöer införs, där hårdgjorda ytor och nyexploatering begränsas, för att skydda ekosystemtjänsterna och öka koldioxidupptaget.
(1.5.4) Restaurering av kustens ekosystem
Att åtgärder för att skydda och återställa kustekosystem (ålgräsängar, strandängar m.fl.) prioriteras, då de både fungerar som kolsänkor och ökar motståndskraften mot klimatförändringar.

1.6 Sociala och Ekonomiska Aspekter

Bakgrund
Den maritima turismen i Östersjön, inklusive ekoturism och fritidsfiske, är ekonomiskt betydelsefull men kräver en god havsmiljö för att kunna växa. Samtidigt slår minskade fiskekvoter hårt mot kustfiskare som behöver stöd för att ställa om till hållbara redskap eller nya näringar. Tvärvetenskaplig forskning om ekosystem, ekonomi och klimatanpassning är nödvändig för att skapa evidensbaserade lösningar.

(1.6.1) Främjad ekoturism – maritim turism på Östersjöns villkor
Att öka resurserna för förvaltning av skyddade marina områden, sprida besökstryck över längre säsong och stimulera ekoturismföretag genom riktade stöd och utökad naturguidning, så att turismen inte överbelastar miljön.
(1.6.2) Omskolningsstöd för kustfiskare
Att kustfiskare som påverkas av minskade fiskekvoter erbjuds omskolningsstöd eller bidrag till mer miljövänliga metoder, exempelvis genom EHFVF och nationella stöd.
(1.6.3) Tvärvetenskaplig forskning om ekosystem och ekonomi
Att i samverkan med universitet, myndigheter, organisationer och näringsliv genomföra tvärvetenskapliga forskningssatsningar om havets ekosystem, socioekonomiska värden och klimatanpassning, i både Östersjön och Västerhavet.

2. VÄSTERHAVET

2.1 Fiske och Bottentrålning

Bakgrund
I Kattegatt och Skagerrak är bottentrålning fortsatt en av de mest destruktiva metoderna för bottenmiljön. Torskbestånd och flera andra arter är hårt pressade. Att följa ICES rekommendationer är nödvändigt men inte alltid tillräckligt, eftersom historiskt överfiske har dragit ner bestånden till en ny, låg nivå. Flera rapporter visar att fiskefria zoner snabbt kan öka biomassan om de efterlevs effektivt. Dessutom förekommer fortsatt olagligt fiske, där sanktionsrisk och straff behöver skärpas.

(2.1.1) Minska fisketrycket under ICES-råd
Att fiskekvoter i Västerhavet inte bara följer ICES råd, utan sätts under lägsta spann för att kompensera för historiskt överfiske och ge långsiktig återhämtning.
(2.1.2) Förbud mot bottentrålning i känsliga områden
Att ett förbud införs mot bottentrålning i särskilt känsliga bottnar (ex. korallrev, ålgräsängar), samt att fiskefria zoner inrättas med ökade anslag för övervakning.
(2.1.3) Skärpt kontroll mot olagligt fiske
Att övervakningen av olagligt (IUU) fiske intensifieras med drönare, satelliter och bättre myndighetssamverkan; sanktioner behöver höjas för att avskräcka överträdelser.
(2.1.4) Ekonomiska incitament för skonsamma redskap
Att subventioner för selektiva redskap integreras med krav på faktisk användning och uppföljning, så att tidigare statliga investeringar i utveckling inte förblir outnyttjade.
(2.1.5) Premiera kustnära och småskaligt fiske
Att kvotfördelningen omprövas så att kustnära, småskaliga fiskare med hållbara redskap får en större andel, vilket både skyddar bottenmiljön och gynnar lokala kustsamhällen.
(2.1.6) Plan för skaldjursfisket
Att en sammanhållen skaldjursplan tas fram för räka och kräfta, som inkluderar reglerade säsonger, uppföljning av utkast och en minskad överkapacitet i räkfisket.

2.2 Marina Skyddade Områden

Bakgrund
EU:s strategi för biologisk mångfald föreskriver att 30 % av havsområden ska vara skyddade. Västerhavet (Kattegatt och Skagerrak) har unika ekosystem som kallvattenskorallrev och ålgräsängar. Dessa områden är dock skyddade mest på pappret om inte resurser ges för reell tillsyn och begränsning av destruktiva verksamheter. Även sjöfarten bör bedömas utifrån en ”Innocent passage”-princip som tar hänsyn till kumulativa föroreningar i känsliga områden.

(2.2.1) 30 % skyddad havsyta och reell tillsyn
Att minst 30 % av Västerhavet skyddas effektivt till 2030, i linje med internationella åtaganden, och att tillsyn och efterlevnad säkerställs, även gentemot sjöfarten och bottentrålning.
(2.2.2) Oljeskyddsberedskap och tidig upptäckt
Att räddningstjänst och Kustbevakning får ökade resurser för tidig upptäckt (drönare, satellit) och snabb åtgärd vid utsläpp. Sverige bör dessutom verka för att Östersjön/Nordsjön klassas som ’Special Area’ för tankrengöring (MARPOL Annex II).
(2.2.3) Hållbar kustexploatering
Att nationella riktlinjer antas för hållbar kustexploatering i Bohuslän, Halland m.fl., med krav på miljökonsekvensbeskrivning även för mindre projekt i känsliga miljöer.

2.3 Sjöfart och Industri

Bakgrund
Västerhavets hamnar (t.ex. Göteborg) hanterar stora volymer farligt gods. Olje- och kemikalieolyckor kan snabbt orsaka allvarliga skador på kust- och dricksvattenmiljöer. Differentierade hamnavgifter kan minska utsläpp av svavel och NOx, och satsningar på landströmsanslutning kan avsevärt minska lokala luftföroreningar. Samordning mellan hamnar, kustbevakning och räddningstjänst är avgörande för att förhindra och hantera olyckor.

(2.3.1) Hantering av farligt gods
Att skärpta krav införs på transport av farligt gods i Västerhavets hamnar, med obligatorisk föranmälan, digital spårning och förbättrad samverkan mellan myndigheter för att minimera olycksrisk.
(2.3.2) Höjd finansiering av oljeskyddsfonder
Att staten kraftigt ökar anslaget till oljeskyddsfonder, för att sanering och skadebegränsning snabbt kan genomföras vid olyckor med olja eller farliga kemikalier.
(2.3.3) Miljöavgifter i hamnar
Att högre miljöavgifter införs för fartyg med höga utsläpp (svavel, NOx, partiklar), så att renare drivmedel och teknik premieras ekonomiskt.
(2.3.4) Stöd för gröna hamnar
Att statligt stöd ges för utbyggnad av elanslutning vid kaj, bättre avfallshantering och avgiftssystem som gynnar miljövänliga fartyg, så att hamnar längs Västerhavet blir föregångare i miljöhänseende.
(2.3.5) Utvidgade Emission Control Areas (ECA)
Att Sverige inom IMO verkar för att ECA-regler i Kattegatt och Skagerrak även omfattar NOx och partiklar (inte bara svavel), samt för skärpta svavelregler i Nordsjön.
(2.3.6) Stärkt kustbevakning
Att Kustbevakningen tillförs ökade resurser för övervakning av farligt gods och snabb insats vid olyckor, samt att övervakningen även täcker utsläpp av nya bränsletyper.

2.4 Hållbar Turism och Kustexploatering

Bakgrund
Kustexploateringen i Västerhavet sker ibland utan helhetssyn på miljökonsekvenserna. Samtidigt kan en välplanerad ekoturism skapa inkomster åt kustsamhällen med minimala ekosystemskador. Storskalig nedskräpning förekommer (t.ex. Bohuskusten), och spöknät är ett allvarligt problem för det marina livet. Nationella riktlinjer behövs för att sätta stopp för ohållbar exploatering och stödja grön turism.

(2.4.1) Nationella riktlinjer för kustexploatering
Att utfärda nationella riktlinjer för hållbar kustexploatering i Västerhavet, med krav på miljökonsekvensbeskrivningar även för mindre projekt i känsliga miljöer och skärpt skydd mot skadlig byggnation.
(2.4.2) Ekoturismprogram
Att ett nationellt ekoturismprogram för Västerhavet inrättas, så att lokala företag kan ansöka om stöd för skonsamma turistprodukter (skaldjurssafari, undervattensstigar, naturreservatbesök).
(2.4.3) Strandstädning och spöknät
Att kommuner längs Västerhavet får riktade medel för organiserad strandstädning och borttagning av spöknät, samt krav på dokumentation av nedskräpning och återvunna nät.
(2.4.4) Ekonomiska incitament för grön turism
Att turismföretag som satsar på ekoturism och minskad miljöpåverkan erbjuds särskilda ekonomiska incitament (t.ex. skattereduktion, bidrag till miljöcertifiering).

3. INSJÖAR

3.1 Försurning och Kalkning

Bakgrund
Många sjöar i Sverige har blivit försurningsdrabbade. Kalkningsprogram är ett av de mest framgångsrika sätten att återställa pH och rädda fiskbestånd. Trots detta är många vatten underkalkade eller saknar uppföljning. Modern teknik (drönare, GIS) möjliggör precisionskalkning, men kräver långsiktig finansiering och samordning.

(3.1.1) Stärkta och precisionsinriktade kalkningsprogram
Att genomdriva en förstärkning av kalkningsprogrammen, med långsiktig finansiering, samt att nyttja ny teknik (drönare, GIS) för att optimera var och när kalken sprids.

3.2 Övergödning och Föroreningar

Bakgrund
Flera insjöar i södra och mellersta Sverige lider av svår övergödning med algblomningar och syrebrist. Fosforläckage från jordbruket samt otillräcklig rening av avlopp och dagvatten är huvudsakliga orsaker. Uppgraderade reningsverk, buffertzoner och våtmarkerskapande kan förbättra läget. Även musselodling eller vassbälten är intressanta metoder för att fånga fosfor.

(3.2.1) Identifiering och åtgärdsplaner för övergödda sjöar
Att länsstyrelserna får i uppdrag att kartlägga de mest övergödda sjöarna och genomföra särskilda åtgärdsplaner (fler våtmarker, fosfordammar, striktare gödslingsregler).
(3.2.2) Avancerad reningsteknik i reningsverk
Att reningsverk som belastar viktiga sjöar uppgraderas med teknik för läkemedels- och mikroplastavskiljning (t.ex. ozonering, aktivt kol), särskilt nära dricksvattentäkter.
(3.2.3) Buffertzoner och musselodling
Att statliga incitament införs för buffertzoner, våtmarker och eventuellt musselodling/vassbälten i övergödda insjöar för att binda näringsämnen och minska algblomningar.
(3.2.4) Lokala nollvisioner för punktutsläpp
Att kommuner och länsstyrelser uppmanas ta fram lokala ”nollvisioner” för fosfor och kväve i särskilt känsliga insjöar, med hårdare kontroll och sanktioner mot utsläpp.

3.3 Skydd av Dricksvattentäkter

Bakgrund
Stora dricksvattentäkter som Vänern, Vättern och Mälaren försörjer miljontals invånare. Skyddet mot kemikaliespill och avloppsutsläpp är inte alltid tillräckligt strängt, och nya föroreningar (läkemedelsrester, PFAS, mikroplaster) passerar konventionell rening. Genom att skapa skyddszoner och hårdare regler kring avrinningsområden kan man minska riskerna.

(3.3.1) Skyddszoner och hårdare regler i avrinningsområden
Att varje kommun med dricksvattentäkt skapar tydliga skyddszoner, med strängare regler för avloppsutsläpp, växtnäring och kemikalieanvändning i kritiska avrinningsområden.
(3.3.2) Prioritet för reningsverk i dricksvattenproducerande sjöar
Att regeringen stöder pilotprojekt och uppskalning av avancerad rening i de reningsverk som direkt påverkar sjöar som används för dricksvatten, för att förebygga föroreningar.

3.4 Markanvändning och Skogsbruk

Bakgrund
Skogsbruk nära sjöstränder kan öka slam- och näringsläckaget, särskilt vid kalavverkning och skogsbilvägar tätt inpå vattnet. Genom att införa bredare kantzoner och strängare riktlinjer kan skador på vattenkvalitet minskas.

(3.4.1) Strängare skyddszoner i skogsbruk
Att nya riktlinjer införs för skogsbruk intill känsliga sjöar, inklusive krav på bredare orörda kantzoner och mer restriktiv anläggning av skogsbilvägar nära vatten.

3.5 Restaurering och Rekreation

Bakgrund
Många av Sveriges sjöar har förlorat naturliga våtmarker och grunda strandszoner. Återställning av dessa miljöer ökar den biologiska mångfalden och värdet för friluftsliv och ekoturism. Lokala vattenråd kan effektivt samordna insatser.

(3.5.1) Återställning av sjöstränder och våtmarker
Att statliga naturvårdsbidrag och EU-medel i ökad utsträckning används för restaurering av sjöstränder och våtmarker, till nytta för både natur och friluftsliv.
(3.5.2) Stärkta lokala vattenråd
Att lokala vattenråd och samarbetsformer mellan kommuner, lantbruk, föreningar och fiskare får ökat statligt stöd, för gemensam planering kring vattenkvalitet och rekreation.

4. ÄLVAR OCH FORSAR

Bakgrund
Många större älvar är hårt reglerade för vattenkraft. Detta hindrar lax och öring från att vandra till lek- och uppväxtområden. Ett stort antal äldre, småskaliga dammar har låg eller ingen elkraftsproduktion men skapar stor ekologisk skada. Rivning av onödiga dammar och anläggning av fiskvägar i större vattenkraftverk är därför viktigt. Flottledsrensningar har minskat forsarnas biologiska mångfald; återställning med stenblock och lekgrus ger sportfiske och ekosystem stora vinster.

(4.1) Fiskvägar och passager i större vattenkraftverk
Att alla större vattenkraftverk senast 2030 ska ha fungerande fiskvägar, i enlighet med EU:s vattendirektiv, finansierat genom Vattenkraftens Miljöfond.
(4.2) Inventering och rivning av onödiga dammar
Att en nationell inventering av små, övergivna dammar och andra vandringshinder utförs, och att de dammar med stor ekologisk skada men låg nytta prioriteras för rivning.
(4.3) Fasning ut av skadliga småskaliga kraftverk
Att en nationell plan tas fram för att avveckla eller riva småskaliga vattenkraftverk med låg produktion men hög ekologisk påverkan, i samråd med lokalsamhälle och kraftbolag.
(4.4) Minimitappning i reglerade älvar
Att minimitappning införs i samtliga reglerade älvar, för att undvika torrlagda forssträckor och bevara biologisk mångfald.
(4.5) Fond för återställning av flottledsrensade älvsträckor
Att en nationell fond (med medel från vattenkraftsbolag) inrättas för att återföra lekgrus, stenblock och kantvegetation, vilket gynnar sportfiske, ekosystem och lokalsamhällen.
(4.6) Skydd av kulturmiljöer
Att kulturmiljöer längs älvarna hanteras i samverkan med naturvårdsinsatser, så att historiska ruiner eller kvarnar inte nödvändigtvis rivs, men att naturens flöden återställs där möjligt.

5. ÅAR OCH MINDRE VATTENDRAG

Bakgrund
Mindre vattendrag glöms ofta bort i vattenförvaltningen, trots att de är viktiga för reproduktion av fisk och andra vattenlevande arter. Små dammar och felplacerade vägtrummor hindrar fri vandring, och dikning/rätning har minskat den naturliga meandringen. Genom att återmeandra, anlägga våtmarker och ta bort onödiga hinder kan man kraftigt förbättra den lokala biologiska mångfalden.

(5.1) Nationell inventering och borttagning av hinder
Att en nationell inventering av små dammar och vägtrummor genomförs, med prioritering av rivning eller ombyggnad där det ger störst ekologisk vinst.
(5.2) Återmeandring och våtmarker
Att ett ”Småvattenprogram” inrättas, där staten finansierar återmeandring av rätade bäckar, anläggning av våtmarker samt restaurering av dikade vattendrag.
(5.3) Skärpt reglering av dikning och rensning
Att ny eller utvidgad dikning i känsliga områden kräver obligatorisk miljökonsekvensbedömning, samt att regelverket ses över för hårdare miljökrav.
(5.4) Uppdaterade dagvattenstrategier
Att kommuner uppmanas uppdatera dagvattenstrategier med moderna reningstekniker och gröna infrastrukturåtgärder för att minska spridning av bekämpningsmedel och mikroplaster.
(5.5) Lokala å-råd och rådgivning
Att lokala å-råd/vattendragsråd får ökat stöd för att koordinera restaureringsprojekt, och att länsstyrelser/kommuner får mer resurser till rådgivning kring kantzoner och naturliga flödesvägar.

6. SAMORDNING KRING STÖRRE SJÖAR

Bakgrund
Vänern, Vättern och Mälaren är centrala för dricksvatten, fiske, turism och industri. De delas av flera län/kommuner som ibland prioriterar olika åtgärder. Genom gemensamma vattenråd eller planeringsgrupper kan man hitta kostnadseffektiva lösningar på dagvatten-, avlopps- och övergödningsfrågor.

(6.1) Gemensam planering för de stora sjöarna
Att samtliga kommuner runt t.ex. Vänern, Vättern och Mälaren åläggs samordna dagvatten- och avloppsrening, gärna via gemensamma vattenråd eller andra samarbetsformer.

7. ALLMÄNNA FRÅGOR OM VATTENRESURSER

Bakgrund
Sverige har ett omfattande investeringsbehov i VA-sektorn. Många ledningar är gamla, och nya reningstekniker krävs för mikroplaster och läkemedelsrester. Dessutom är ansvaret splittrat mellan olika myndigheter, kommuner och nivåer. Ett enhetligt nationellt ramverk kan skapa rättvisa förutsättningar oavsett kommunens ekonomiska styrka.

(7.1) En sammanhållen VA-strategi
Att en nationell VA-strategi antas, med tydliga mål fram till 2040 för ledningsförnyelse, avancerad rening och klimatanpassning, samt ökad samverkan mellan myndigheter.
(7.2) Vattenberedskapslag för regioner
Att en ”Vattenberedskapslag” införs, som kräver beredskap mot torka och översvämning i varje region, inklusive planer för reservvatten och avsaltningskapacitet där så behövs.
(7.3) Vattenbudget-pilotprojekt
Att en vattenbudgetmodell testas i utvalda pilotkommuner, där en övre gräns för vattenanvändning per capita och i näringsliv sätts, och rapporteras till SGU eller motsvarande myndighet.
(7.4) Medfinansieringsfond för VA-infrastruktur
Att staten inrättar en fond för att stödja kommuner med stora investeringsbehov eller svag ekonomi, så att VA-modernisering inte blir ojämlikt beroende av kommunala resurser.
(7.5) Cirkulär vattenanvändning i industrin
Att ett stödsystem införs för att stimulera industriell återanvändning av processvatten (halvera färskvattenuttag) och energibesparingar via spillvärmeåtervinning.

8. KLIMATFÖRÄNDRINGAR OCH VATTEN

Bakgrund
Klimatförändringar medför risk för torka i vissa regioner och skyfall i andra. Forskning om klimattoleranta grödor, flexibel vattenkraft och avsaltnings-/reningsteknik behöver stärkas. Naturbaserade lösningar (ex. våtmarker) är ofta kostnadseffektiva för att hantera både översvämningar och perioder av vattenbrist.

(8.1) Nationell samordnare för vatten och klimat
Att en nationell samordnare tillsätts för att ta fram en långsiktig plan för klimatanpassning i kustområden, älvar, sjöar och dricksvattenförsörjning.
(8.2) Särskild klimatanpassningsfond
Att en klimatanpassningsfond inrättas, finansierad exempelvis via koldioxidskatt, för att stötta kommuner i vattenrelaterade åtgärder (kustskydd, våtmarker, dammar).
(8.3) Gemensam EU-strategi mot vattenbrist
Att Sverige i EU driver på för en gemensam strategi kring vattenbrist, där länder med hög torkrisk får stöd för innovativa bevattnings- och lagringssystem.
(8.4) Byggregler och kustområden
Att nya områden i lågt liggande kustområden eller älvdalar kräver obligatorisk klimatriskbedömning och åtgärdsplan innan bygglov, samt att kommuner ges starkare mandat att införa byggrestriktioner i riskzoner.
(8.5) Blågröna lösningar och regional anpassning
Att våtmarker och naturliga översvämningsområden prioriteras som buffert mot skyfall och torka, samt att kommuner uppdaterar dagvattenplaner med regnbäddar och gröna tak.
(8.6) Forskning om klimattoleranta grödor och flexibel vattenkraft
Att Sverige satsar på forskning och pilotprojekt kring avsaltningsanläggningar, återanvändning av avloppsvatten och smart bevattning, samt mer flexibel vattenkraftsreglering.

9. MILJÖ & BIOLOGISK MÅNGFALD, SAMT SOCIALA & EKONOMISKA FRÅGOR

9.1 Storskalig Restaurering av Våtmarker och Kustområden

Bakgrund
Sverige har förlorat stora våtmarksarealer och många kustbiotoper (ålgräsängar, korallrev i Skagerrak). För att stärka biologisk mångfald, ekosystemtjänster och kolsänkor krävs både storskalig restaurering och anslag till uppföljning och miljöövervakning. Övergödning och ohållbart fiske är dessutom stora regionala påverkansfaktorer som lokala initiativ inte kan lösa ensamma.

(9.1.1) Utökade anslag för restaurering
Att anslagen för restaurering av våtmarker, ålgräsängar, korallrev och andra kustområden ökas väsentligt, inklusive medel för förstudier och uppföljning av åtgärder.
(9.1.2) Tydligare uppdrag till Naturvårdsverket och HaV
Att Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten får i uppdrag att årligen rapportera om prioriterade områden för restaurering, genomförda insatser och effekter på ekosystemen.
(9.1.3) Förstärkta naturvårdsprogram (LONA m.fl.)
Att program som LONA ytterligare förstärks med tydliga arealmål (t.ex. 50 000 ha våtmark till 2030) och att även kustområden med höga naturvärden får riktade bidrag.

9.2 Invasiva Arter

Bakgrund
Invasiva främmande arter bidrar till förlust av biologisk mångfald. Båtbottnar och ballastvatten är vanliga spridningsvägar. Tidig upptäckt och snabb bekämpning är mest kostnadseffektivt.

(9.2.1) Nationell handlingsplan för invasiva arter
Att en nationell plan införs, med hårdare regler för import/utsättning av potentiellt invasiva arter och obligatorisk rengöring av båtar och fiskeutrustning vid förflyttningar.
(9.2.2) Informationskampanjer och snabbinsatsgrupper
Att kampanjer riktas till båtklubbar, sportfiskare m.fl. om vikten av att rengöra utrustning, samt att lokala snabbinsatsgrupper införs för att bekämpa nya förekomster innan de etablerar sig.

9.3 Internationellt Samarbete

Bakgrund
Hav och vattenfrågor är gränsöverskridande. Många länder runt Östersjön och Nordsjön släpar efter i utsläppsminskningar och reningsteknik. Genom HELCOM, OSPAR och EU-direktiv kan Sverige driva på för bindande åtgärdspaket och sanktioner. Bilaterala samarbeten om gemensamma reningsverk, forskning och invasiv art-bekämpning är ofta kostnadseffektiva.

(9.3.1) Skarpare vatten- och havsdirektiv i EU
Att Sverige aktivt verkar för skärpta krav i EU:s vattendirektiv och havsdirektiv, samt ökad samfinansiering av åtgärder mot utsläpp i gränsöverskridande vattendrag och havsområden.
(9.3.2) Bindande åtgärdspaket inom HELCOM och OSPAR
Att Sverige initierar och stöttar nya bindande åtgärdspaket för att minska fosfor-, kväve- och plastutsläpp, med tydliga sanktioner för länder som inte uppfyller målen.
(9.3.3) Bilaterala samarbeten med grannländer
Att Sverige underlättar gemensamma reningsverk, forskningsprojekt och andra bilaterala initiativ med Polen, Danmark, Finland och baltiska länder, i syfte att halvera utsläpp och kostnader.